På något konstigt vis, även fast jag tar bort det här inlägget, den här bloggen någongång, så kommer det ändå alltid finnas kvar. Allt jag skrivit, allt jag lagt ut - texter, videos, bilder.

Men det är inte bara bloggen, det är ju alla andra sidor jag har,. facebook statusar och allt jag någonsin lagt energi åt på internet kommer alltid finnas kvar. 

Det är en skrämmande tanke när jag tänker på det. 

Jag tänkte inte likadant som jag gör nu, som när jag var 14 år, hatade allt och alla, hade pushup och för mycket brunkräm. Jag kunde inte formulera mig i ord, det blev mest ordbajs. Och det ska föralltid finnas kvar?! Jippi..

Men det är inte det som är mest skrämmande. Man skriver allt man gör, på statusar, skickar in bilder, alla vet vad man gör och ska göra senare. Om man är hemma eller bortrest. Om man är glad eller ledsen, sur eller arg. 

Och varför väljer vi då att skriva sådant? Är vi så intressanta att vi måste skriva allt det, eller tror vi bara att vi är så intressanta? 

Och varför skriver jag som jag gör, är det för uppmärksamhet, att veta att någon är intresserad av att läsa och gillar det jag skriver..?

Att börja tänka att människor vet vad man gör, det är en creepykänsla. 

. Man blir toknojjig och funderar på att skita i inernet helt och hållet. Men riktigt så funkar det ju inte.. Trots allt.

Men man ska alltid vara försiktig. Var det ni med