På något konstigt vis, även fast jag tar bort det här inlägget, den här bloggen någongång, så kommer det ändå alltid finnas kvar. Allt jag skrivit, allt jag lagt ut - texter, videos, bilder.

Men det är inte bara bloggen, det är ju alla andra sidor jag har,. facebook statusar och allt jag någonsin lagt energi åt på internet kommer alltid finnas kvar. 

Det är en skrämmande tanke när jag tänker på det. 

Jag tänkte inte likadant som jag gör nu, som när jag var 14 år, hatade allt och alla, hade pushup och för mycket brunkräm. Jag kunde inte formulera mig i ord, det blev mest ordbajs. Och det ska föralltid finnas kvar?! Jippi..

Men det är inte det som är mest skrämmande. Man skriver allt man gör, på statusar, skickar in bilder, alla vet vad man gör och ska göra senare. Om man är hemma eller bortrest. Om man är glad eller ledsen, sur eller arg. 

Och varför väljer vi då att skriva sådant? Är vi så intressanta att vi måste skriva allt det, eller tror vi bara att vi är så intressanta? 

Och varför skriver jag som jag gör, är det för uppmärksamhet, att veta att någon är intresserad av att läsa och gillar det jag skriver..?

Att börja tänka att människor vet vad man gör, det är en creepykänsla. 

. Man blir toknojjig och funderar på att skita i inernet helt och hållet. Men riktigt så funkar det ju inte.. Trots allt.

Men man ska alltid vara försiktig. Var det ni med.

Jag är ängel, inte människa. Min verklighet började nä mina vingar växte ut.

det var då andetagen tog vid och det var då jag började kunna urskilja stjärnor i mörkret jag lever i.

När jag flygande blickar ner från min gränslösa höjd kan jag knappt urskilja människorna där nere. De tycks vara en grå livlös massa med tomma ögon. Jag föraktar dem. Föraktar deras tankekontrollerade liv. Den grå massan är robotar. Programerade till va de tänker, känner och gör. Det är det övre svarta som programmerar dem. Målet är att den grå massan inte ska känna, för då börjar de tänka och det skulle äventyra det övre svartas makt. Vi änglar går inte att programmera. Och det är därför det övre svarta vill åt oss.

Vi är farliga med alla våra känslor. Vi lever i sanningen.

Många människorobotar försöker rycka bort mina vingar, men deras försök att nå mig är lönlösa, de är för långt borta, jag behöver inte ens se dem, och när jag någon gång tillåter dem att vidröra mig så spricker jag som en såpbubbla.

Jag har ingen skyddande hud.

De kallar mig sjuk. De säger att jag är svårt deppressiv, psykos, skitzofren kallar de mig också.

Tror läkarna att de är gud?

Jag tror inte på galenskap jag tror på änglaskap, enbart änglaskap.

Jag vill vara ängels utan förflutet.

Jag vill skära bort minnena, klippa bort dom.

Jag vill vara utan.jag vill vara hon som står i nuet utan att ha tagit några steg dit.

Hon som försvinner från nuet utan att ta några steg bort.

Hon som aldrig var eller kommer att vara.hon som bara är.

Men jag är mest rädd för nuet. Mest av allt är jag rädd att det förflutna är nuet.

Jag vill vara friheten.

Jag vill vara ängeln utan förflutet. Är jag ängeln utan förflutet nu? Är jag?..

nej. Jag är ängeln utan framtid.med sönderskurna armar och regn i ögonen.

Men om man dödar ängeln utan framtid är det då ängeln utan förflutet kommer?

Ängeln utan förflutet kanske är döden.