i mitt huvud är allt svart, det blixtrar till ibland, av rädsla och ångest. ångesten börjar bli min bästa vän, en finns alltid där för mig.

Jag ser alla andra människor som går omkring och ser så otroligt glada ut, jag kanske också ser glad ut men det ni ser är bara en tjock fasad, ibland spricker den och jag visar hur dåligt jag mår. det är inte ofta men det händer. försöker att anpassa mig och mina problem till samhället men det är inte alltid så lätt. Något som gör mig frustrerad är människor som säger att det kommer lösa sig och att tiden läker sår. alladom människorna är så otroligt falska. Bara för att det kanske löst sig för dom en gång i tiden så gör det kanske inte det för mig.

Egentligen gör det inget att jag mår dåligt, jag har börjat bli van med konstiga blickar, skitsnack, folk som flippar när jag berättar om min panikångest och mina andliga upplevelser.

Något jag kom och tänka på är också människor som ber mig berätta varför jag mår dåligt och sen när dom får veta om min panikångest och att jag har lätt att bli kontaktad av "andra sidan" så flippar dom över och slutar prata med mig. har dom bett att höra får dom fan tåla, annars frågar man inte.